Midnight Express - Danger Zone (1983)

Tillbaka till 1983, det förmodligen bästa året i musikhistorien. Sjuttiotalets kvaliteter som svettig erotisk kroppslighet blandades med åttiotalets allt mer överkomliga elektroniska utrustning – och ohämmade fascination och exploatering av dessa nymodigheter. Allt billigare och allt mer digitala och presetpackade keyboards tillsammans med effektstinna videomixers gav bränsle till verkligt stark poesi. Som i det här fallet: Midnight Express' electrofunkpärla "Danger Zone", med Robert Muskeyvalley aka. Robbie M i spetsen. Missa inte videon som bäst beskrivs som en Thriller på låg budget och kraftig psykedelia.

Midnight Express - Danger Zone

André Previn - Executive Dance Party (1975)

Detta är inte den första referensen till sjuttiotalets bättre framtidsvisioner här, och sannolikt inte den sista (däremot är det mitt första inlägg här; jag önskar mig själv varmt välkommen och tackar för att Daniel gjorde detsamma). Efter efterkrigstidens långa period av naiva, osexiga, hela och rena framtidstro kraschlandade västvärldens kollektiva självbild under sjuttiotalets energikris i insikten att varken världen, människan eller framtiden var på väg mot femtiotalets idealbild. En våg av smutsiga framtidsbilder och ohämmad dekadens sköljde över kulturen. Dystopier, disco och överkomlig elektronik bildar klangbotten till den alldeles speciella smak framtiden hade vid decennieskiftet 1980.

Ett par år tidigare visade filmen Rollerball hur ett "Executive Dance Party" kunde komma att te sig år 2018, och det är en oemotståndlig exposé i trånande blickar, långsam dans, fingrar som smeker ansikten och såsiga Moog-solon.

Massimo Barsotti D.J - Whole Lotta Love (1983)

Ibland väcker insikten att en låt man gillar egentligen är en cover på ett original känslor av skam och förnedring. Detta är turligt nog sällan fallet i discons förtrollande värld. Här skänker oftast insikten att låten är en cover snarare ytterligare dimensioner av vad som inte går att kalla annat än äg till musikupplevelsen. Så är det i fallet med den i övrigt totalt okände Massimo Barsotti D.J och hans fantastiskt dansanta omtolkning av Led Zeppelins rockklassiker med samma namn. Kanske var musikstölden för mycket för honom själv, han verkar nämligen ha försvunnit bort från musikproducentradarn lika snabbt som han kom.

Stereo - Somewhere In The Night (1982)

Stereo - Somewhere In The Night (1982)

Jag och vår kära kamrat David (a.k.a. Optiroc, a.k.a. Optiroque) spelade skivor på Mitt Andra Hem i lördags. Flyern finns nedan, sparad för eftervärlden. Bland annat det här psuedoitalosåset spelades. Sammanfattningsvis en mycket trevlig kväll, med lika trevliga vänner! (Och titta, bilder också!)

Faktum är att kvällen till och med var så trevlig (nåja, inte bara därför) att vi tyckte det var dags att bjuda in David att delta på discogenic-bloggen. Så, inom en snar framtid kommer även hans ljuva toner förgylla vårt internet. Stay posted.

Barry Vorzon - The Warriors Theme (Cristoff Remix) (1979/2010)

En sevärd film, ett spelvärt spel och ett extremt hörvärt soundtrack. The Warriors (med det mindre fräcka namnet "Krigarna" på svenska) är en dystopisk skildring av det sena sjuttiotalets New York. Gatorna ägs på nätterna av gäng som förutom en förkärlek för ultravåld även är väldigt måna om sin image. Rock Stars spelversion från nån gång på mitten av 00-talet är originalet troget. Jag och Daniel spenderade mången onsdagskväll i min gamla studentlya med att i CO-OP mode slå in skallbenet på välklädda motståndare medelst diverse tillhyggen. Good times.

Soundtracket av Barry Vorzon sätter med mullrande bas och isande avlägsna synthar stämningen för nattliga, brutala äventyr. Cristoff har gjort en remix som för in samma känsla på dansgolvet. Can you dig it? CAN YOU DIG IT?

The Warriors Theme (Cristoff Remix) by CristoffMusic

Lio - Sage Comme Une Image (1980)

Lio - Sage Comme Une Image (1980)

Bottin har också gjort en fin edit. Postar den nån gång när jag orkar. Ugh, nu ska jag sova.

R.I.P. Loleatta Holloway - Love Sensation (1980)

Loleatta Holloway - Love Sensation (1980)

Loleatta Holloway har gått ur tiden den 21 mars 2011. Hon låg på Salsoul fram till 84, och var vokalist på ett gäng klassiska låtar som Dreamin' och Hit & Run. Den här väl är den mest kända, både i egen rätt och för att Black Box samplade hennes acapella till Ride On Time. Lite kul trivia är att hon faktiskt stämde Black Box för att de samplat hennes röst utan tillåtelse eller skivcredit, och fick efter förlikning en (obekant) del av skivans royalties.

Alides Hidding - Hollywood Seven (1980)

Denna discocover på Jon English original är den holländske artisten Alides Hiddings enda solosläpp. Han skulle därefter grunda bandet Time Bandits (namnet rimligtvis inspirerat av Monthy Python-filmen från 1980) med stora om än rätt dåliga hitlåtar världen över. Den här godbiten är dock en episk framställning av drömmar, besvikelse, prostitution och ond bråd död med flera starka saxofonsolon.

ZAZU - Captain Starlight (1979)

Den här låten är ett utmärkt exemplar tidig kosmisk disco. Höjdpunkten är tveklöst whiskeyröstrefrängen som hest och manligt byter tonart (uppåt!) och bryter av mot den funkiga gitarrslingan och inte nådigt mjäkiga vocoderrobotrösten. Sångaren lever sig in i all den existentiella ångest man kan föreställa uppstå ombord på ett rymdskepp när man inte riktigt vet vart man är på väg eller vad man ska ta sig till och i ett desperat försök skriker ut till Captain Starlight för hjälp. Starkt.

Samtidigt väcker låten onda aningar om tidig spacediscos ursprung. Det kan ju om man är på det humöret framstå som lite tramsigt med kombinationen robotar och svängig disco. Lite av charmen med musiken ligger onekligen i tanken att cheesyhetsfaktorn uppstår genom det retrospektiva lyssnandet och inte i produktionen. Som att man hittat en dammig men fantastiskt vällagrad ost. Här är frågan om inte osten redan från början luktade härligt skämt. Mannen bakom musiken, Frank Zander, är en ökänd tysk flamsmusiker, vilket originalversionen och videon vittnar om:

Sparks - Tryouts For The Human Race (1979)

Sparks - Tryouts For The Human Race (1979)

Sparks borde väl vara definitionen av genreöverskridande, både om vi gör ett nedslag vid en given tidpunkt i deras historia, och många gånger även när man lyssnar på specifika låtar. Kimono My House (1974) är ett utmärkt exempel på detta som helhet, och även för låtarna - introspåret This Town Ain't Big Enough For The Both Of Us rör sig i ett popparadigm, men är tämligen hänsynslöst spretig i sin konstruktion. Tryouts For The Human Race är från det några år senare albumet No. 1 In Heaven som producerats av Moroder. Den här skivan rör sig, föga förvånande mer åt disco, men har ändå kvar Sparks närmast opera- eller symfoniaktiga kompositioner.

Patrick Cowley - Megatron Man (1982)

Jakten på bra vinylbutiker i Paris är igång. Kan än så länge inte påstå att jag ramlat in i något överdrivet uppmuntrande. Det finns ett gäng kring St Michael och Sorbonne omkring men utbudet är med storstadsmått mätt beklagligt. Plockade dock nyligen upp ett ex av Patrick Cowleys odödliga Megatron Man. Patrick Cowley, en av de starkast lysande HI NRG-stjärnorna fulländande i praktiken sitt värv i denna absurt intensiva spacediscodänga. Tyvärr slocknade han själv allt för tidigt som en av de första offren i åttiotalets AIDS-våg, på den tiden sjukdomen fortfarande kallades GRID (Gay-related immune definiency). Låten lever dock vidare. Mitt lite mer beklagliga exemplar visar sig i skrivande stund vara en eventuellt urvattnad remix från 87. Det återstår dock att se, har ingen vinylspelare på ett bra tag framöver.

Deodato - Night Cruiser (1980)

Deodato - Night Cruiser (1980)

Köpte den här förra helgen på skivloppis i Majorna. De flesta som skulle sålt var enligt hörsägen för bakis för att komma, så det var inte mycket folk där. Hittade dock den här och lite annat gött. Någon gång kommer jag säkert (säkert) ha ork att göra att göra en egen vinylripp av nåt. I väntan på den dagen, håll till godo med den här mp3:an av Eumir Deodatos funkiga disco. Det är tamejfan svårt att säga vilket som är smoothast, musiken eller Deodato på omslaget. Jävligt smooth är det i vart fall.

Odyssey - Going Back To My Roots (1981)

Sådär ja, nu har jag alltså flytt vintern för en tidig vår i Paris. Bor i en liten men hjärtlig vindsvåning i Montparnasse med förträfflig utsikt över takåsarna och eiffeltornet. På den lugna gatan nedanför finns allt en enkel man behöver: kemtvätt, boulangerie, slaktare och marockans cous-cous-restaurang. Det enda som saknas är egentligen bordshögtalare med en ordentlig subwoofer så att jag kan låta låten ovan komma till sin fulla rätt, ekandes över baguetternas, romantikens, ostarnas och piratkopieringsförbudets förlovade hemland.

Minst lika bra är för övrigt Fingerman's Maximum Fonk Edit som lyfter låten till mer housiga dimensioner. Missa ej detta!