Tillbaka till 1983, det förmodligen bästa året i musikhistorien. Sjuttiotalets kvaliteter som svettig erotisk kroppslighet blandades med åttiotalets allt mer överkomliga elektroniska utrustning – och ohämmade fascination och exploatering av dessa nymodigheter. Allt billigare och allt mer digitala och presetpackade keyboards tillsammans med effektstinna videomixers gav bränsle till verkligt stark poesi. Som i det här fallet: Midnight Express' electrofunkpärla "Danger Zone", med Robert Muskeyvalley aka. Robbie M i spetsen. Missa inte videon som bäst beskrivs som en Thriller på låg budget och kraftig psykedelia.
Donnerstag, 31. März 2011
Mittwoch, 30. März 2011
André Previn - Executive Dance Party (1975)
Detta är inte den första referensen till sjuttiotalets bättre framtidsvisioner här, och sannolikt inte den sista (däremot är det mitt första inlägg här; jag önskar mig själv varmt välkommen och tackar för att Daniel gjorde detsamma). Efter efterkrigstidens långa period av naiva, osexiga, hela och rena framtidstro kraschlandade västvärldens kollektiva självbild under sjuttiotalets energikris i insikten att varken världen, människan eller framtiden var på väg mot femtiotalets idealbild. En våg av smutsiga framtidsbilder och ohämmad dekadens sköljde över kulturen. Dystopier, disco och överkomlig elektronik bildar klangbotten till den alldeles speciella smak framtiden hade vid decennieskiftet 1980.
Ett par år tidigare visade filmen Rollerball hur ett "Executive Dance Party" kunde komma att te sig år 2018, och det är en oemotståndlig exposé i trånande blickar, långsam dans, fingrar som smeker ansikten och såsiga Moog-solon.
Massimo Barsotti D.J - Whole Lotta Love (1983)
Ibland väcker insikten att en låt man gillar egentligen är en cover på ett original känslor av skam och förnedring. Detta är turligt nog sällan fallet i discons förtrollande värld. Här skänker oftast insikten att låten är en cover snarare ytterligare dimensioner av vad som inte går att kalla annat än äg till musikupplevelsen. Så är det i fallet med den i övrigt totalt okände Massimo Barsotti D.J och hans fantastiskt dansanta omtolkning av Led Zeppelins rockklassiker med samma namn. Kanske var musikstölden för mycket för honom själv, han verkar nämligen ha försvunnit bort från musikproducentradarn lika snabbt som han kom.
Montag, 28. März 2011
Stereo - Somewhere In The Night (1982)
Jag och vår kära kamrat David (a.k.a. Optiroc, a.k.a. Optiroque) spelade skivor på Mitt Andra Hem i lördags. Flyern finns nedan, sparad för eftervärlden. Bland annat det här psuedoitalosåset spelades. Sammanfattningsvis en mycket trevlig kväll, med lika trevliga vänner! (Och titta, bilder också!)
Faktum är att kvällen till och med var så trevlig (nåja, inte bara därför) att vi tyckte det var dags att bjuda in David att delta på discogenic-bloggen. Så, inom en snar framtid kommer även hans ljuva toner förgylla vårt internet. Stay posted.
Freitag, 25. März 2011
Barry Vorzon - The Warriors Theme (Cristoff Remix) (1979/2010)
En sevärd film, ett spelvärt spel och ett extremt hörvärt soundtrack. The Warriors (med det mindre fräcka namnet "Krigarna" på svenska) är en dystopisk skildring av det sena sjuttiotalets New York. Gatorna ägs på nätterna av gäng som förutom en förkärlek för ultravåld även är väldigt måna om sin image. Rock Stars spelversion från nån gång på mitten av 00-talet är originalet troget. Jag och Daniel spenderade mången onsdagskväll i min gamla studentlya med att i CO-OP mode slå in skallbenet på välklädda motståndare medelst diverse tillhyggen. Good times.
Soundtracket av Barry Vorzon sätter med mullrande bas och isande avlägsna synthar stämningen för nattliga, brutala äventyr. Cristoff har gjort en remix som för in samma känsla på dansgolvet. Can you dig it? CAN YOU DIG IT?
The Warriors Theme (Cristoff Remix) by CristoffMusic
Lio - Sage Comme Une Image (1980)
Bottin har också gjort en fin edit. Postar den nån gång när jag orkar. Ugh, nu ska jag sova.
Dienstag, 22. März 2011
R.I.P. Loleatta Holloway - Love Sensation (1980)
Loleatta Holloway har gått ur tiden den 21 mars 2011. Hon låg på Salsoul fram till 84, och var vokalist på ett gäng klassiska låtar som Dreamin' och Hit & Run. Den här väl är den mest kända, både i egen rätt och för att Black Box samplade hennes acapella till Ride On Time. Lite kul trivia är att hon faktiskt stämde Black Box för att de samplat hennes röst utan tillåtelse eller skivcredit, och fick efter förlikning en (obekant) del av skivans royalties.
Abonnieren
Posts (Atom)