Den här låten är ett utmärkt exemplar tidig kosmisk disco. Höjdpunkten är tveklöst whiskeyröstrefrängen som hest och manligt byter tonart (uppåt!) och bryter av mot den funkiga gitarrslingan och inte nådigt mjäkiga vocoderrobotrösten. Sångaren lever sig in i all den existentiella ångest man kan föreställa uppstå ombord på ett rymdskepp när man inte riktigt vet vart man är på väg eller vad man ska ta sig till och i ett desperat försök skriker ut till Captain Starlight för hjälp. Starkt.
Samtidigt väcker låten onda aningar om tidig spacediscos ursprung. Det kan ju om man är på det humöret framstå som lite tramsigt med kombinationen robotar och svängig disco. Lite av charmen med musiken ligger onekligen i tanken att cheesyhetsfaktorn uppstår genom det retrospektiva lyssnandet och inte i produktionen. Som att man hittat en dammig men fantastiskt vällagrad ost. Här är frågan om inte osten redan från början luktade härligt skämt. Mannen bakom musiken, Frank Zander, är en ökänd tysk flamsmusiker, vilket originalversionen och videon vittnar om:
Jag surfade häromdan runt lite på den extraordinära sidan Italo Deviance då jag snubblade in i denna funkiga sjuttiotalshyllning till kosmos, producerad av krautrockaren och discomästaren Veit Marvos. Skivan som spelades varm på 70-talets dansgolv har varit rätt svår att få tag på de senaste 40 åren. Fram tills nu! Nya labeln Private Records som satsar på att re-release gammal rymddisko pressade nya flerfärgade vinyler detta nådens år 2011. Värt att kolla in.
