Detta är inte den första referensen till sjuttiotalets bättre framtidsvisioner här, och sannolikt inte den sista (däremot är det mitt första inlägg här; jag önskar mig själv varmt välkommen och tackar för att Daniel gjorde detsamma). Efter efterkrigstidens långa period av naiva, osexiga, hela och rena framtidstro kraschlandade västvärldens kollektiva självbild under sjuttiotalets energikris i insikten att varken världen, människan eller framtiden var på väg mot femtiotalets idealbild. En våg av smutsiga framtidsbilder och ohämmad dekadens sköljde över kulturen. Dystopier, disco och överkomlig elektronik bildar klangbotten till den alldeles speciella smak framtiden hade vid decennieskiftet 1980.
Ett par år tidigare visade filmen Rollerball hur ett "Executive Dance Party" kunde komma att te sig år 2018, och det är en oemotståndlig exposé i trånande blickar, långsam dans, fingrar som smeker ansikten och såsiga Moog-solon.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen